Berättelser om Einar Skank

Einar Skank och Felix-orden

Rump-Nils och Birgit Tryne var Einars bästa vänner på ABF-kursen  ”Marsmanigenkännerologi”. Kursen hade Einar valt då han var osäker på sin förmåga att känna igen en mars-människa om han nu skulle råka på en. Kursen ingick i ett större utbildningspaket som var designat för att människorna i Blästringe skulle få en vettig chans i livet.  Rektorn på skolan, Fummel-Bert  Klumperdink, var nöjd över att ha Einar som elev eftersom Einar var känd som en känd person i Blästringekretsar.

Det var väl inne på den 32 terminen då Einar ramlade över den hemlighet som gick under namnet” Felix-orden”. Både Rump-Nils och Birgit Tryne skrattade rått då Einar försökte få dem att förstå Felix-ordens betydelse, men snart hade de skrattat färdigt.

En stilig dag i november kom en rymdraket i smyg till Blästringe. Raketen innehöll 14 stycken marsmänniskor, alla i form av bläckfiskar med hjul. Dessa alianser lyckades infiltrera sig i samhället utan att någon lade särskilt mycket märke till dem. En jobbade på ica. En annan jobbade inte på Ica. En tredje jobbade utanför Ica och så vidare. Den enda som fattade lite misstanke var den duktige studenten Einar. Einar var den ende som hade varit vaken under lektionen: ”Jamen tänk om dom kommer i form utav bläckfiskar?”

Det var under ett tandläkar besök som Einars misstankar växte. Tandläkare B Dövning, och hans assistent Amalia Gam var i full gång att förbereda en rotfyllning av den grövsta sorten då den nyanställde tandhygienisten råkade gå förbi. Einar lade genast märke till att den tandrensande yrkesmannen inte gick, utan snarade rullade förbi. Detta tillsammans med att han var en bläckfisk, gjorde Einar säker.

Dock tänkte inte Einar mer på detta. Det var först ett halvår senare som Birgit Tryne skulle handla ägg på Ica, då bläckfisken/ Marsmänniskan Harry gick till anfall. Rump-Nils sprang dit och skrek i blindo. Ica chefen Sten Sniken, skrek i dövo, medan en förbipasserande tant fortsatte att snatta kryddburkar som om ingenting hade hänt.

Åh, om jag bara hade lyssnat på Einar, tänkte Birgit. Han hade ju nåt på gång med de dära Felix-orden. Inte hade hon uttalat detta förrän Einar kom in och skrek till fullo:” Ketchup och Chilisås och en hyffsad Bolognes”. Han hade knappt uttalat det sista ”nes” förrän Bläckfisken rodnade och åkte hem. 12 av hans kolleger följde med. Det var bara den sista marsianen som stannade kvar. Han hette Heinz, och var obotlig, ombytlig och en ganska trevlig prick.

 

Ica var räddat, Blästringe var räddat. Skolan lades ner i brist på bevis , och ända sedan den dagen är det förbjudet för bläckfiskar att söka in till tandläkarhögskolan.

 

 

Den varsamma studenten

 

När Einar Skank fyllde 21 år förärades han en bil. Alla barn i Blästringe som fyllde åldern 21 till bredden, fick alltid en bil. Detta berodde på att bilmärket Saaaaaababa en gång hade en någorlunda galen tekniker i sitt stall som kom på den fantastistiska iden att göra en disco-bil. Han skulle göra en bil som alla ungdomar ville ha-genast. Han funderade länge och väl på hur han skulle konstruera bilen så att den fick efterstävad effekt, och fick då se en video med den på den tiden så levande och näsvise: Micaqel Jaxén. Micaqel Jaxén var en man som hela livet vantrivts med att vara den han var. Därför beslöt han sig för att operera bort sitt öra.Sedan ersatte han detta hörselorgan med diverse uppmärksammade attributer. Den ena dagen hade han ett stolsben där örat skulle ha varit, och en annan dag hade han visserligen ett öra, men ett sådant som elefanter skulle säga: ”Gud vilket fult öra han har” om.

 

Denne Micaqel sjöng en visa som handlade om en Willis-bil. Willis bil i snått majl över, gick texten. Det var inte visan i sej som tilltalade teknikern utan den dans han utövade. Mitt under visan började han dansa med fötterna så att det såg ut som om han gick framåt, men egentligen gick han bakåt. ”SNILLEBLIXT” lät det i hela Blästringe, och teknikern lyckades med trix och rackarspel (Dessa trix och rackarspel har blivit visualiserade i filmen ”Teknikern som trixade och rackarspelade, med Micael Persika som rektor Brandt) få till det så att bilfabriken producerade 50 000 bilar som såg ut som om dom gick framåt, men egentligen gick bakåt. Den såkallade ”Moonwalk-bilen”. Efter 4000 krockar och 3 bedrövelser såldes hela partiet till bilhandlare Amårten Ering för den summa som endast få fick veta. Jag vet. Men jag berättar inte.

 

Hur det nu var, så körde Einar sitt reverserade motoråbäke till sin vän Lennart Lyn. Lennart Lyn stod i sin trädgård med ena benet i luften och andra foten lite böjd bakåt. Han hade stått så i 4 år, då han försökte sig på att göra Micaqel Jaxéns berömda dans, men fastnade . Och i dessa år hade han nu stått och varken kunnat gå fram eller tillbaka, då han inte mindes om det skulle se ut som om han gick framåt eller bakåt eller om det skulle se ut som om han, eller om det i själva verket…. Kort sagt Lennart var vilsen i sin Moonwalk. Einar tyckte att detta kunde vara ett bra tillfälle att hälsa på sin stela vän och körde därför dit, fast det såg ut som om han körde nån annanstans.

 

Väl framme kastade Einar in Lennart i bilen och körde honom till universitetet för fastnade moonvalkar. Där träffade de genast en student. Hej hå, student skrek Einar. Den varsamme studenten tittade noga på Einar. Han granskade även den märkliga varelse som låg i baksätet med ena benet i luften. Studenten konstaterade att det såg ut som om varelsen gick framåt, men att bilen gick bakåt, medan Det egentligen inte gick att se om någon av dessa ting egentligen rörde sig alls.

 

Kan du hjälpa en fastnad själ? Frågade Einar-

Studenten svarade varsamt: ja, kanske.

Den följande proceduren är alltför smärtsam att återge, men när året var slut kunde Blästringe-borna se en staty, föreställande en man som såg ut som om han gick framåt, men i själva verket gick bakåt. En staty av den sedan länge försvunne Lennart Lyn.

-slut-

Antabus-maskinen

 

I Blästringe talades det i många år om den fantastiska herr Modén. Herr Modén var en uppfinnare av högsta klass och även en slug rackare. Tittade man på honom utbrast man gärna: ”-Se vilken dum människa!” Men sakta skola de avskalade skela, för snart insåg man vilken klipsk man det var. Eller om det bara var så att han saknade de moraliska skrupler  vi gärna kallar för moral. En av de mest kända berättelserna om denna man är den om antabus-signalen. Det var så här:

 

I Blästringe verkade alltså den omtalade uppfinnare Modén, som lyckats efter många om och mén att få fram en maskin som skapade en låg ljudsignal som i sin tur hade samma effekt som det alkohol dämpande medlet:Antabus. Modén kunde till och med reglera så att alla som hörde signalen kunde dricka exakt den mängd alkohol som dess upphovsman bestämde. Därefter skulle de, om de fortsatte, spy upp alltihop. Detta gav herr Modén en idé. Han satte upp den dryckjomsfientliga apparaten på Blästringes högsta hus för att på så sätt nå ut till alla i staden. Därefter ställde han sig vid torget och lät utlysa 50000 kr till den som kunde dricka 47 centiliter öl utan att få upp det hela. Byns alla män skyndade till och betalde de 250kr i anmälningsavgift som Modén krävde. När allt kom omkring så var det ganska liten risktagning. 47 centiliter var en ölmängd som de flesta gubbarna hävde i sig utan att rapa ens. Klockan 14:30 på Fredag förmiddag stod det 4726 gubbar i myndig ålder i kö för att visa vilka jäsdryckshävande proffs de var. Den första i kön var Olof Bäll, som till den enögde Alexander Grahams Bulle. Olof hade bytt sitt efternamn eftersom det förknippades med feta bullar i mjölk. Herr Bäll intog raskt, och i en enda klunk, 42 centiliter öl. Han tittade sig triumferande omkring, som för att visa att de andra nu kunde gå hem. Han drog efter andan och fick in i munnen de resterande 5 centilitrarna. Han svalde, och häpnade därefter av den orolighet hans mage utsatte honom för innan den beslöt att vända sig ut och in och kasta 47 centiliter öl 4 meter upp i luften.

Publiken hånskrattade, och en efter en stormagad bjässe gick sedan samma öde till mötes. Alla spydde upp sin öl, och efter tre timmar var hela torget en blöt tillställning bestående av begagnad öl och tappade sugar. Det var då Döv-Erik gick fram, tömde hela kruset på 50 centiliter, fyllde på och drack för säkerhets skull upp en sejdel till med samma mängd. 4725 paraplyförsedda herrar höll andan medan de väntade på huruvida en liter av Guds mest berömda njutningsämnen skulle stanna kvar i sin värd. Efter 10 minuter beslöts det att han hade lyckats, och fick emottaga en check på 50 000 kronor av herr Modén. Modén var ingalunda besviken då han hade gjort en rejäl vinst på affären. Och han kunde ju inte förutse att byns enda döva människa skulle befinna sig just här just nu, och dessutom uppfatta öl som en drickbar dryck. Det krävdes nämligen en någorlunda normal hörsel för att kunna uppfatta signalen som Modéns apparat utsöndrade.

Nu tror väl alla att Döv- Erik och herr Modén var de enda vinnarna i detta drama, men ingalunda. När den  hörselskadade mannen lämnade fram sin check på banken, log Bankir Gottfridsson ett snett leende, räknade upp 10 stycken 500 kronors sedlar till den dyslektiske Erik, och for på eftermiddagen med de återstående 45 000 kronorna med halv 6 planet till Thailand, där han drack öl tills han drabbades av leverciros. Denna leverskada behandlades sedan av den lyckade läkaren Lakiji, som tog bra betalt.

 

Vad har detta med Einar Skank att göra? Jo! det var Einar som fixade ölen, som han sålde för 50kr halvlitern.

Ett annorlunda kapitel.....

 

Det har ställts frågor. Frågor som alltid har förblivit obesvarade. ”Har Einar Skank varit med i melodifestivalen?”, ” Har Einar Skank varit med i idol?”  ”Har Göte Wälitala jobbat som talpedagog?”. Jag är väl den ende som vet. ”Och den som vet skall låta andra veta, om inte det vetna är av ovettig natur” ( Sven Larm, den ende lärde i Arvika)

 

Det är dags att färtälja historien om Einar Skanks bidrag till melodifestivalen. Eftersom det kan väl inte skada.

 

Einar i melodifestivalen

 

Det hände sig på den tiden då alla betalade TV-licensen i Blästringe. Därför kunde alla njuta av de förödande medlockande melodierna som spreds via detta visuella element. Alla i Blästringe visste att den som vann melodifestivalen blev en populär person för evigt. Därför började någon undra om inte Blästringe hade någon truddelutt-skrivande talang. Någon kom att tänka på att Einar brukade vissla . Javisst! Alla reste sig upp och skrek av glädje. Ingen märkte den lilla fågelunge som också skrek, fast på mat, som inte fågel-mamman hörde utan flög iväg till hälsingland för att hälsa på sin svåger varav den lilla fågelungen fick klara sig själv. När fågelungen var vuxen var den hatisk mot allt vad melodifestival hette.

 

Nåväl!

Einar Skank jagade upp och stängdes in i ett rum på skansen. Blästringe hade också en djurpark som hette Skansen. Där uppträdde Blästringes egen allsångsledare; Vasslas Eriksson, med alla de alster som han själv skrivit. Nu var emellertid inte Vasslas tillgänglig eftersom han hade gått bort.

Inne på sitt rum satt Einar och visslade, och visslade, och visslade tills truten såg ut som en desikerad groda. Dock kom inget fram som frambringade något av den Himmel eller Strand som Himmelstrand frambringade. Einar knöt sina händer och : Vax! (ett uttrop som brukade figurera i den Elementäriska pressen, under famnande former) –utanför fönstret visslade en fågel av förtrollad sort. Fågeln pep åt Einar: Du ska få en sång som alla älskar, det är bara en nackdel med den. Vad är det? frågade Einar.- Jo, sade det eländiga fjäderfäet, alla som hör melodin blir förälskade i den, men så fort den är slut glöms den bort totalt.

Det är väl som det brukar med schlager-låtar, tänkte Einar, och lade genast den lilla pip-melodin på minnet.

 

Efter detta gick Einar till sin gode vän, Pling Plångström. Pling skrev genast en meningslös text som passade melodin perfekt. Med detta kastade sig Einar in på Globen, trampade Dolph Lundgren på muskeln, Lena Pholph på magen och Måns Ph-värde på halsgropen. Han slängde en Mp3 –fil i ansiktet på producenten som var omusikalisk, men ändå med på noterna. En himmelsk bakgrundsinspelning satte igång, och Einar sjöng melodin fågeln hade gett honom och artikulerade texten Pling hade skrivit. Publiken blev bedårad, vansinnig av sinnlig närvaro, lyckligare än de flesta och dessutom totalt medryckta. Vid slutet på Einars visa, stod hela globen upp och grät fram sin bejakelse över musikupplevelsen. Det stod klart in i den sista sekunden på låten att Einar hade nått toppen. Han hade ställt sig bredvid Abba, Carola och hela det svenska musikaliska undret. När endast en sekund var kvar av låten stod melodifestivalens chef och hoppade av begeistring, skrikande: Detta är det bästa som någonsin funnits i hela världen, alla kategorier!!!!.

Sedan avslutades låten med den sedvanliga : Baggedubbidamdam tjafs, och plötsligt blev det tyst i Globen. Efter 15 sekunder sade programledaren att det var ju roligt att Einar kom förbi, men tyvärr mindes han inte vad han hade sjungit, och detta gällde hela det svenska folket. Alla de blågula schlagerfantasterna i hela landet som stod med telefonen i handen, kom nu inte ihåg vad de skulle rösta på.

 

Einar tog sig ut via köket, och mötte hela tiden människor som tittade honom igenkännande, men som senast beslöt sig för att titta bort då det inte kunde minnas var de hade sett denna Blästringe-bo förut.

 

Och med detta gick världen miste om den bästa schlager som nånsin skrivits. Den hade allt som krävdes. En omedelbar omtyckningsfaktor och förmågan att glömmas så fort den var över.

 

 

När Einar var 20 år var han nästan kvitt de kvisslor som ungdomen hör till. Dock återfanns en stor ful tingest på vår väns näsa. Han vaknade som vanligt vid tretiden på natten för att fylla en kopp till brädden. Då passerade han tomater och en stor spegel. Denna spegel som i vanliga fall visade en korrekt bild av den fagre ynglingen, tycktes nu endast duga till att parodiera hanses utseende. Ett skrik av fasa vittnade om Einars oro och grannars snartkommande klagan över de oljud de tvingades ta del av. På Einars näsa syntes en grotesk svulst. Lysande och spridande de känslor av äckel som tidigare endast pastor H. Edning kunnat utlösa.

 

Einar tog i sin förtvivlan till handgripligheter och grabbade tag i en närliggande strumpsticka. Med denna ,för vissa lätträknade kvinnor, fallossymbol stack han med riddarens blodtörst ihjäl sin näsa och åsamkade samtidigt Blästringes golvtvättfirma ”skvättotabetalt”ett arbetstillfälle. Förthy golvet hade intagit en förklädnad påminnande om en flugsvamp efter ett make-up-förödande gråtanfall.Nu skådade Einar åter in i spegel och synen som mötte honom gav en fullständig tilltro till den läkare som senare tittade över Einars ansikte och utbrast : Strumpnålen kan räddas!

 

Nåväl, Einar misströstade icke. Han begav sig med sitt deformerade ansikte till den enda räddningen; My Tolax.

My Tolax var en hårig kvinna var näsa vid ett tillfälle skrämt vettet ur Blästringes alla hedersmän. Hur och när ska inte berättas här, förty: ”Den som vet, viljen genast oveta” (babbel, paragraf 4, ryttare B2)

 

My Tolax välkomnade Einars näsa och erbjöd genast sin dotter åt Einars förstfödde son, när denne vunnit ”Hugo Åbergs memorial-derby”. Einar lät sig inte smaka av denna beskhet utan svarade blott; Min svulst mot din oskuld. (Detta kan låta som en sexuell invit, men sanningen är att Einar visste vem som stulit helljusen från polismästare Morsks polistutebil)

 

-Oh, jag ger dig allt om du sparar mej, skrek My, och genast blev allt som förut. Morgonen var tillbaka, golvet var rent, blodet borta, strumpnålen i sitt fodral. Svulsten var kvar men skit i det, sa Einar…. ( De sista orden ska sjungas med melodin som brukar duga. Dock varnas för sjömansvisor som anses alldeles för vågade.

 

(Oj,oj,oj, vad spännande det är att ta del av dessa så intelligent berättade utan att dock vara av fablatisk natur, historier. Hur ska man bärgas att vänta till nästa eskapad- återgivning. (en röst av en litteratur-älskare) )

Jag har kastat mej mellan fagra kvinnor. Jag har bestigit ett berg av döda fiskar. Jag har bluffat mej igenom en tennismatch. Allt detta för att kunna genomföra denna min mission: att stoppa lögnerna. Lögner som spridits av spekulativa personer värda noll och intet. Här kommer sanningen.

 

Einar Skank i vilda västern

 

Einar Skank såg en gång ett avsnitt av den bejublade serien Bröderna Carport. Han kände sig genast frestad att besöka pappa Ben och hans fötter. Dock motstod han frestelsen och stannade hemma. Vilket betyder att följande historia endast är en myt, och har påhittats av en rad svinbesläktade sensationslystna galningar. Dock består mitt uppdrag av att upplysa, och därför publiceras härmed denna cowboysare.

 

” kaktusarna rapade mot den heta solen. Einars kolt var varm som en kvinna i en ler-gryta. Han tittade för att se om hans fiender, de infamösa bröderna Lortgris var på infart. Det var de.

Alla människor i hela vilda västern kastade sig in i sina hus. De som inte hade några hus kontaktade herr Poppelpump, som var en kapabel husmäklare. Ett moln av ren smuts följde bröderna på färden. Einar svalde men ångrade sig genast då en snusprilla följde med saliven ner i matstrupen och orsakade ett rasande uppkastningsinferno.Men räds ej! Einar Skank-the fastest gun in the west-kunde skjuta ner en rödhake mitt under pågående kräkanfall. (Något han lärt sig under sina många år som ”sekret spy” i Ryssland.)

 

Bröderna Lortgris kom närmre och Einar kisade mot solen och grinade illa. Han spottade på den fläck som två sekunder tidigare varit täkt utav en skalbagge av släktet: Svankbagge. Svankbaggen hade hunnit förflytta sig en decimeter, men fick ändå ett stänk av Einars fatala saliv. Svankbaggen förvred sig i smärtor och dog. Dennes sista ord blev höljt i lönndom. Lortgrisarna framskred. Einar visste varför de kom. De skulle döda honom. Anledningen var enkel: Einar var en trevlig karl och ägde en viltsvinsmössa. ( Ni vet sån med två stora öron och luktar apa. Nu kan det alltså bekräftas att apan är ett svin)

 

Bröderna Lortgris avancerade. Nu började Einar erindra sig on sin senaste kvinna: Glädjeflickan Stina. Han mindes hennes behag och hennes vilja att vara Einar till lags. Han mindes även hennes smutsiga fötter som hade fått honom att minnas sin gamla hund: Evert. Därefter hade tårar fallit och Einar hade hostat upp en dollar extra till människovännen Stina att köpa kolfilter för.

 

Bröderna Lortgris var nu ända framme vid Einars nacke. Alltså bakom Einar. Hur detta hade gått till visste inte Einar. Han hade dock en teori att bröderna hade ridit under honom medan han tände sin cigarr. Duellen var nära. Sue- Ellen var långt borta. Åtta skott hördes. Tre korta och två långa. Ett i blindo och ett i fyllan, samt ett i minne. Striden var över och hade det inte varit för Einars kära hund så hade det slutat illa. Lille Evert gläfste nämligen till och sköts till prinskorv av  samtliga, inklusive Einar som tyckte hunden tagit nog plats i hans vilda västern historia. Bröderna Lortgris såg dock mordet på hundkräket som fruktansvärt elakt då de trodde att hunden var en vän åt alla. Därför lät de udda vara jämt och strök ett streck över den här hiskeliga historien. Einar samlade ihop Evert och fick igång honom hjälpligt med hjälp av en hög råttor och en blixt från en klar himmel.

Slutet gott, allting gott och Einar red iväg på sin enda vän in i solnedgången.

 

 

-The End-

 

(Fast hela den här historien är alltså en lögn)

 

Vad den gamle mannen aldrig sa

 

Ja, som ni bloggläsare (säkert miljontals) säkert förstår, började Einar komma upp i åldern då man närmar sig de 20. Einar bodde dock i Blästringe och därför närmade han sig de 17. När man fyller 17 år i Blästringe får man inga presenter. Man får i stället träffa den gamle mannen.

 

Den gamle mannen är en helig man som lär ut lärdomar om livet. Alla i Blästringe fyllda 17 ( med undantag av Rune Modul som hör till historien) har någon gång fått träffa den gamle mannen. Det är därför alla i Blästringe har sådan ordning på sian liv. ( Nja, sa Selma Hedengös, ordning är väl mycket sagt, men om vi säger; inte så mycket oordning som i Flasie*, så kommer vi närma sanningen.)

 

Dessa fakta kan få läsaren att tänka: ”Hm, den gamle mannen är kanske en BLUFF! Som lurar Blästringe-borna”. Dessa slutsatsande är mycket närmare sanningen än den totalt klenbegåvade skribenten som i Båtnyheternas veckoblaska, skrev att Einar Skanks ögonbryn skulle vara höjda då han fann sin fader på Damunderkläders auktionen i Vallentuna, bjudande på ett par gredelina damtrosor. Detta är en ren och skär lögn. Sanningen var att Einar fann sin fader motbjudande i Damtrosor, och då liksom vibrerade hans ögonbryn upp och ner och tvärtom, om ni förstår.

Trots att den gamle mannen var en bluff, trodde Blästringe-borna på hans helighet. Halvigheten hade då inte ens nått Gnesta. Einar skickades därför till honom.

Den gamle mannen bodde inte på ett berg med två korpar som enda sällskap. Ej heller bodde han i den mörka skogen i ett hus byggt av Ystadkorv och pommes Fritz ( tysken Fritz von Pommel immigrerade till Blästringe och införde då de typiskt tyska rätterna: Schili von Karné, Pommes Fritz och Lutfisk- eller Schnedfisk-burger som den även kallas) Nej, den gamle mannen bodde på Bullhögabergsvägen 7, 29126 Blästringe.

 

Einar blev ditkörd av en jeppe i jeep som Einar aldrig förut träffat. Efter ett tryck på ringklockan (Blästringe-tid) öppnades dörren och Einar var äntligen framme vid sitt livs mognaste ögonblick. Den gamle mannen var skrynklig och roade sig i sin fåfänga åt att försöka stryka sitt ansikte. Hans nakna kropp hade flera av de så typiska strykjärnsbrännmärken som brukar finnas hos dessa skönhetsjägare.

 

Nå, vad vill en sån liten Einar då? Sprack mannens röst.

 

-Jag vill veta svaret, svarade den kvisslige tonåringen.

-Hurom lyder då frågan, illvisslade den gamle. Varpå Einar förklarade:

- Jag vill veta om alla bekymmer som senare kommer att bli mina vardagsbekymmer. Jag vill veta allt om skattesmällar, löneförhandlingar som strandar, barn som blir mobbade, bilar som inte går igenom besiktningen, Hus som faller i värde, Räntor som stiger, fruar som är otrogna och sånt där.

 

Den gamle mannen vred sitt ansikte i de plågor endast en som visste något kunde vrida sitt ansikte i.

-          Min käre pojke, sätt dej ner!

Och så satt den gamle och Einar och pratade tills solen gått ner för fjärde gången, sedan gick Einar hem.

 

Väl hemma undrade naturligtvis alla hur det hade gått, men Einar sade ingenting. Han hade lovat den gamle att inte avslöja något av de extremt fiffiga lösningar han hade begåvats med. Men sägas kan ju detta: Einar fick aldrig något problem med någonting som alla vi andra får problem med. Dock fick han problem som ingen nånsin haft förut, men det blir ett annat kapitel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

* Flasie = staden där röran och virrvarret hyllas som gudomliga företeelser.

 

 

Einars första besvikelse

 

När vår vän Einar skulle fylla femton år, ville han som andra barn med tonårsdiagnos, ha presenter. Dock ville han inte ha en spåprvagn fylld med sura kärringhattar, som en viss Lennart Lyn har hörts säga. Lennart Lyn är en halvfigur, en krumelur med en enda intention; att sprida lögner! Hans skäl vet endast den vettige men även han har lämnat in veto, och bor nu i Vetlanda med fru och veteran.

 

Nej, Einar var intresserad av andra ting. Han var nämligen väldigt spänd på att få sin första rakade get. Alla femtonåringar mantalsskrivna i Blästringe brukar på sin femtonde födelsedag få en rakad get. Det berodde på mopeder var bannlysta. En dag reste sig byns klokaste man från sin askgrå vardag och utbrast: Från och med idag äro mopeder bannlysta, Sköldpaddor fridlysta och korvar från Ystad.

Därför önskade sig de akneprydda barnen en rakad get. Denna get vårdade man sedan i sitt garage där man matade den med allt möjligt tills den en vacker sommardag, då solen lyste på alla sina vis, dog av förgiftning. Detta kunde ta lång tid. Olle Kolv hade dåtidens rekord med att ha hållt sin diverse ätande get levande i 2 år och 3 månader. Dock är faktumet sådant att Olle Kolv var ett sådant där äckligt barn, som matade geten med gräs och nyttig mat. Det var endast sedan traktens barn hällt bensin i det bockliknande kreaturets matskål, som en viss trötthet infann sig och tills sist även döden.

 

Att geten måste vara rakad, vilket stod i lagen, sades vara för att eliminera brandrisken. Detta måste ackrediteras Blästringe kommun, att de var mycket kloka. ”Förthy, en rakad get brinner mindre” (Blästringes lagar och fasoner, sidan 3, 1897)

 

Nåväl, vår vän Einar var spänd på att se vilken färg hans get skulle ha, och det kan man förstå då det finns många färger på vår herres paljett. Fikon-blått eller ungjävel- som-sparkar-boll-mot-väggen-hårs-gul.

 

Detta utspelades dock på en tid då ödet hade något lurt i bakfickan. Blästringes moped affär, på gränsen till konkurs då inte nog med att mopeden var bannlyst, det fanns inga moped uppfunna ännu. ( Dock hölls mopedaffären igång tack vare generösa bidrag från djurskyddsföreningen). ”Till mopedaffären” stod det på det med papp, generöst inslagna paketet. Mopedmästare Lurvenstein sprang till posten med kvarnstenen dinglande runt halsen. Han kunde inte bärga sig utan slet ivrigt upp pappret. Paketet visade sig innehålla världens första moped! Den var vackert blå, med ”långpuda” och ”racergashandtag. Och detta på samma dag då mopedbannlystheten nådde sin sista förbrukningsdag.

 

Lurvensten grät , och detta kan väl var och en förstå, att efter en så lång väntan måste det kännas skönt att någon äntligen uppfunnit detta getvänliga fortskaffningsmedel.Lurvenstein rusade ut från posten och skrek: -Trägen vinner, Trägen vinner…!

Och blev genast ihjälstenad av alla de som hejade på Fjärpinge IF.

 

I samma veva kom Einars far gående. Han snubblade lite grann över den blänkande mopeden, men det gjorde inget. Nu kunde han nämligen förhindra att den stackars geten han köpt skulle gå mot ett öde bvärre än döden. Nu skulle den bara råka ut för det sistnämnda och så småningom middagsbordet. Den universella femtonårspresenten var äntligen här och lyssnade man noga kunde man höra alla socknens getter stämma upp i ett brölande hurra-rop. Men så noga lyssnade ingen, så det kan ju vara en ren sägen.

 

Einars glade pappa skyndade sig hem tll Einar och skrek till honom:

-Nu är presenten här!

 

Einar blev glad. Äntligen skulle han kunna prova sin kemilåda och get i samma moment. Dock vissnade Einars uppsprungna leende som en ros, då han fick se det metalliska åbäket.

 

-Vad är det där? Undrade den besvikne pojken.

 

-Det är en moped, svarade Einars Far och fortsatte:

Från och med nu är det slut med rakade getter. Det är presenter ni barn har fått endast på grund av absenten av mopeder. Men nu är den här, och du, min grove son, ska få äran att äga den första!

 

Men då Einar, som alla andra barn, hade svårt att acceptera nymodigheter, bytte han snart bort den mot en get. Han som fick mopeden begravde den i sin trädgård, då han trodde att det var en död get som endast blivit övermatad av metaller. Därmed sackades tiden 56 år till dess att mopedtillverkarna valde att skicka sina mopeder någon annanstans.

Syndromet ”Ge dom, Einar!”

 

Detta är något som jag måste lägga in när jag nu som mitt livsverk har tagit på mej ansvaret att berätta Sanningen och inget annat än sammalunda. Därför måste jag tvinga in mej i denna parantes om den store ungdomsförfattaren Runid Blytons försök att göra karriär på Einar, genom boken: ”Ge dom, Einar!”

Detta försök misslyckades naturligtvis och lyckligt-dito tack vare Einars gode vän: Larry Larr, som även kände Runid och övertalade henne att inte ge ut boken. Den kunde med en utgivning ställa till med en riksomfattande skandal. Särskilt då kapitlet om grodan och prinskorven.

 

Runid, som var en i Blästringe-kretsar ansedd klok kvinna, vilket alla kvinnor var som kunde öppna ett mjölkpaket utan att skära sig, beslöt sig för att i stället cykla till farbror Lindkål och äta panerad fläskkotlett. Hon har ingalunda ogjort sin karriär då hon på senare år setts som jurymedlem i Blästringe versionen av dansbandskampen, där hon skällde ut självaste Sten Kvissling, då han försökte sig på de förbjudna stegen. Sten Kvissling känner vi alla som den store sol-och-övervintrade charmör som lurade kvinnor i trakten av Skanör-Falsterbo. Han har givit ut självbiografin ”Charmör i Kvalsterbo”.

 

Trots denna kloka kvinnas indragningsbeslut har några piratkopior setts lite varstans, och fula gubbar med långa rockar och gud vet vad under hörs ofta skryta om att de vet något. Detta är jag nu böjd och forcerad att meddela att de vet ingenting alls, förutom rena och rama lögnifikationer sagda av desperata päronrumps-wannabe’s med skummjölk i både Iris och pupill.

 

Jag skall nu för att ni ska känna igen ”ljugboken” (den kan nämligen vara utgiven under andra titlar, såsom: ”Einar löser mysteriet med suddgummit”, eller ”Einar löser mysteriet med den gröna paprikans gåta”, eller ”Einar löser hår”.) publicera några rader ur den.

 

” En dag när solen stod på himlen, gick Einar ut till sin cykel. Denna cykel var en sådan man aldrig får se nog av hos farbror Leffe. Han tog styret och styrde cykeln till andra sidan vägen där han parkerade den igen. Gäspande tittade Einar sig omkring och fick då syn på en uteliggare som låg och sov. Einar kom genast på en rolig idé: Han smög fram till mannen och när han var så nära att han kunde lukta levern, skrek han:

 

-Ha ha, fyllegubbe, haha, fyllegubbe!!

 

Då blev fyllegubben rädd och slog Einar fördärvad….”

 

Ni märker själva det orimliga i denna historia. Så här skulle det naturligtvis egentligen gått till;

 

En dag när solen stod högt på himlen gick Einar ut och kastade farbror Leffes cykel precis framför den gräsklippare som framfördes av Leffes ledsynsbegåvade trädgårdmästare. Sedan gick Einar skrattande hem och rapade vid middagsbordet.

Så skulle en sann historia vara om den varit sann, vilket den dock inte heller är eftersom Einar aldrig gjort det här. Men om han skulle göra det, så skulle det ha gått till som ovan.

 

Einars första snedbett

 

Det finns mycket här i världen som är fantastiskt. Det finns även sånt som lämnar en mera ljum i sinnet. Något som påverkar mej på det senare sättet är lögnerna om Einar Skanks sneda bett. Jag tänker nu på ett pedagogiskt sätt kasta fram några sägner och fabrikationer varefter jag ska döda dem en efter en med sanningens skarpa dolk.

 

Herr Ove Centli har berättat i sensationslystna tidskrifter att Einars bett var så snett att han kunde tugga sönder en potatis utan att själv vara i rummet. Herr Centli har fortsatt med att Einar undvek att vissla då han alltid bet sig i örat då han uövade denna rogerwhittakerianska konst. Vidare har det berättats att Einar alltid bet sin hund två gånger; första bettet för att lära hunden gnälla av smärta, och det andra var ett bett om ursäkt. Förutom detta har det spridits att en kamel en gång svimmade av yrsel då han beskådade Einar tuggande tuggummi.

 

Allt detta är osant trams som herr Centli har spridit för att framhäva sej själv och därigenom vinna popularitet hos de dumma. Nu ska jag berätta hur det egentligen var.

 

När Einars tionde födelsedag närmade sig började det susa i luften. Träden tycktes viska:- snart, snart. Detta var dock inget fenomen som hindrade herr Lindkål att slå ihjäl sin bagge, utan livet lekte på som vanligt. Dock hände något ytterst besynnerligt tre dagar innan dagen ”T”. En loppcirkus kom till Blästringe. Det var den berömda Cirkus Smått som hade kommit ut till landsbygden för att glädja dess enkla befolkning. Detta lyckades föga då vagn nummer 4, innehållande den sexiga miss Triss, körde fel och välte mot väggen till Einar Skanks sovrum.

Miss Triss kastades in i Einars säng och märkena på Einars sedan synliga rygg vittnar om hans goda egenskaper inom kärlekens övningar. Detta kan tyckas som en något bisarr kommentar då miss Triss var en loppa. Men kärleken har inga gränser, det vet ju både vi och Tallibanerna. Hur det nu var fick denna olycka en konsekvens. Einar tvingades nämligen att föra den lilla godingen till hennes hem i cirkusen. Einar kunde inte låta bli att titta på henne där hon låg. Hennes ena bröst var vackert som en knoppsparris i april. Det andra som en ärtskida i maj, och det tredje….javisst ja, nu insåg han varför hon hette miss Triss.

 

När han nu kom på denna naturfenomeniska upptäckt spratt han till och tappade miss Triss som flög iväg för vinden. Med tårar i ögonen sprang han upp och ner som den värsta kolvstång, men inget hulpte. Miss Triss var för evigt borta.

 

Nog om detta: Einars tioårsdag kom och hela byn firade den på sitt speciella sätt, nämligen inte alls. Einar fick stå själv och sjunga, kraftigt nedtystad av fadern: Frank Skank. Einar blev nästan ledsen, men inte så ledsen att han slutade leka med elvispen i badkaret. Nej, nöjet i det kunde de aldrig ta ifrån honom, vilket var tur eftersom Einar denna dag uppfann Blästringes första ”kortslutning”. Priset för denna upptäckt var det sneda bett som omtalats så. Dock inte lika snett som herr Ove Centli påstod…..inte riktigt i alla fall.

 

När Einars far inte spelade träskofiol.

 

Lögnare som inte äger några som helst sanningsberättande egenskaper har påstått att vägen till Blästringe är prydd med irländska sandaler, men detta är alltså en ren lögn! Den enda sanningen kommer nu att avslöjas i kapitel 3, som nu får sub-sub-sub-titeln: Vägen till Blästringe.

 

När Einar Skank fyllde 8 år, var han ett barn med näspetningsmani. Detta är vanligt även i Blästringe. Vad som däremot var ovanligt var att han inte åt upp de små-i Blästringe ansedda- läckerbitarna. Han använde dem inte ens att göra små hus av.

 

Detta kom, efter många omvägar, men herrarnas vägar är ofta outgrumliga, fram till pastor Harry Edning. Denna i kyrkans tjänst anställda bisterhet, kände sitt ansvar att söka upp den lilla pojken och förfråga sig om detta i Blästringe så hedenhösa förfarande. Pastorn emottogs artigt av fadern till Malte. ( Malte har en historia för sig, men knappast för dig och mig) Anledningen till att Maltes fader var tillstädes var enligt hederskymfarna, att han hade ett plågsamt förhållande med en rörtång som brukade finnas hemma hos Einar Skank, men låt oss inte glida in på denna så rörande historia, förthy den bör endast berättas i samband med indisk matlagning, där den kommer till sin rätt.

 

Väl presenterad för Einar började pastorn med förfrågningar i stil med:

-Äter du vällingen, pojk?

-Jag är väl ingen pojk, svarade den missfagre ynglingen.

 

Efter ett antal liknande irriterande ordleksdueller, ( Vi tänker inte citera alla de klassiska ordlekarna här, men för den extra intresserade finns ju samlingsverket: Samtal med en pastor- Rabies & Sjögräs) började pastorn med sin, enligt egen mening helande exorcistiska procedur.

Detta gick till så att han fyllde Einars näsa med undulat-skit ( detta var lätt att få tag på, då man förr i tiden byggde hela städer av nämnda material.) sedan tvingade pastorn Einar att snyta sig. Och se! Efter denna dag är det inte ofta att barn fyller sina näsor med undulat-skit. Något som alltså kan tillerkännas pastor H. Edning.

 

Då detta inte botade den lille ateisten, gick pastorn in på fas två. Han läste högt ur den mest lästa boken i Blästringe;(näst efter deras bibel:Babbel) 28 rätter smaksatta med näskulor. De till och med tillagade omelett a la fräs, men inget hulpte den lille Einar att återfå sin tro.

Den gode pastorn satte sig på en stol och började fundera. Han funderade på om det var så smart att ta med konfirmandgruppen på renslakten, eller om det skulle vara för kallt att dela ut alla sandaler som vänliga barn skickat honom efter jul. Han funderade på de svältande humlorna som leksaksaffären hade i sina ballonger. Men han funderade naturligtvis även på det aktuella problemet, Einar.

Långt om länge fann han råd och sade till Einar följande ord:

-          Hej du Einar, vill du inte bli en god kräsen ( Blästringeas kristna)? Jovisst vill du det, och du kan bli det genom att dela ut dessa sandaler till de som behöva dem mest.

 

- Det ska bli,svarade Einar.

 

Pastorn slog ihop sina händer och pekade därefter på ett fixerat krusbär (sk. Krusifix) och skrek:

-Tack du gode för att du har fräst honom!

(Frälsaren missade Blästringe, men en fräsare hittade dit. En riktig storfräsare.)

 

Nu tackade alla, inklusive Malte, som kommit hem pastorn för hans hjälp. Sandalerna delades så småningom ut. De skänktes hjärtligt åt Selma Pärssens ”barnhem för rödhåriga barn som föräldrarna gärna vill slippa att ta hand om” . De blev mycket tacksamma trots att det var därifrån sandalerna var stulna från början. Dock var det endast vänsterskor som stulits, och i brist på dessa hade de roagefärgade barnen eldat upp högerskorna, varför det nu ställdes till ännu en hejdundrande brasa. Vägen till Blästringe var alltså : Inte täckt med sandaler.

 

Einar Skanks fortsatta livsöden, eller: kapitlet efter det förra.

 

Lille Einar fyllde inom loppet av 5 år efter sin födelse, fem år, vilket i Blästringe-kretsar ansågs som raskt marcherat. Ack, vad han har blivit stor redan, sade Blästringeborna.

 

Och Einar hade blivit en kraftig byting. Under en promenad till dammen, dit han brukade kasta i sin mössa för att skoja med sin mamma, träffade han på en flicka, vars dygd endast de lögnande förskönade. Denna flicka fick, vid första anblicken av Einar, något hungrigt i blicken. Det påstods att det berodde på Einars potatisnäsa, eller på hans äppelkinder. Hans blomkålsöron har varit på tapeten liksom hans ungnötslever. Men sanningen var att det berodde på hans blåtira.

 

Denna flicka ( hon hette Veckla, för hon påstods veckla ut sig för herrarna) var väldigt förtjust i små pojkar med stora blåtiror då det påminde henne om sin stora kärlek: Valle, den blåslagne. Hon tilltalade därför Einar när han var tillräckligt nära.

 

Valle, valle valsing vad du är stylig!

Jag tror att du är den styligaste här!

 

(Hon sägs ha sjungit det här med melodin Dover-Callais, men ingen har riktigt fått ihop det )

 

Einar som visserligen var tappad bakom en vagn, men inte dum svarade:

 

Veckl, veckl, veckla ut dej min sköna!

Du är ju en utvecklingsbar böna.

( melodi: Calle Schewens vals)

 

Nu var de vänner och gingo genast till gamla ladan där de utvecklade diverse teser.

När det vara klara med det de skulle göra- Här måste jag träda in i berättelsen och förtydliga att detta minsann inte är en billig sex-novell. Stora män, ja mycket större än så, har sagt att ”det dom skulle göra” i berättelser ofta var förknippat med sexuella avhandlingar, men detta var inte fallet i detta fallet. De skulle nämligen ladda geväret, och det ter sig naturligt för oss som vet att ordet ladda på Blästringe dialekt uttalas ”Lada, och var ska man lada om inte i ladan?

Nåväl, efter denna stund hade Einar både laddat och avlossat sin första salut.

De gick nämligen glada ut i skogen och skjöt ner alla svampplockare de såg. Detta var på den tiden då inte bara dem med kantareller fick skjutas på plats. Nu har den lagen kommit till, till lycka för alla oliktänkande. Men ett misstag gjordes och det är alla överens om. Särskilt Allan Ursné, som alltid har hävdat sina misstag. De skjöt en hjort. Skottet hördes knappt, bara en dov knall. Detta förändrade inte den dödliga utgången då Hjorden var en dovhjort, och därför immun mot dova knallar. Ett dåd av detta slag kan aldrig göras ogjort, det skulle anses som förgjort och gjort är hjort även om en och annan hjortronplockare anser motsatsen. Därför sprang de genast iväg och kastade geväret på Per Nielsens tomt. Och allt sedan den dagen blev Per Nielsen beskylld för allt som hända under Einar Skanks bearbetning av Hjorden.

 

(Stay tune folks! Missa inte fortsättningen vars doft har fått miljöaktivister att rynka näsan! (Inte rynkar man väl näsan, sa Yrban)

Nu! Nu var det alltså dags för saker att hända. Det har har väl inte gått någon förbi att sägnen säger att Einar, tre år efter sin födelse köpte en häst som han kallade Surström. Denna häst luktade så illa att när man konstaterat att han var så död att han aldrig levt. (I Blästringe kommun finns ett ordstäv: Bättre att ha varit död länge än att ha varit död så länge att en häst aldrig har levat) Denna historia finns det inga belägg för. Och eftersom det var en häst finns det heller inget fläsklägg för denna historia som från och med detta inlägg kallt kan konstateras osann.

Men sanningen var och är att Einar vid tre års ålder inköpte en moped av märket "Bläck 33". Att få se den lille parveln knalla iväg på sitt ekipage var en fröjd för handen, då man alltid hytte den åt det lilla lustiga barnet. ( Det lät inte riktigt "knall" om hans utflykter, snarare "kakabuff"-inslag av Ralle Tvärhög- den enda vän Einar någonsin har haft)

Han moped hade också en annan irriterande sinnesstörare. Den gick nämligen inte på bensin. Tanken var en ombyggd surströmmingsburk, och glädje åt uppfinnare Sven Vidnér som ropade ut i luften när det visade sig att mopeden gick 4 mil på en surströmmingsfilé. Nackdelen med detta var att avgaserna som spriddes fick den påstådda lukten av den påstådda hästen att verka strömmingslös. Ja, till och med väldoftande. Detta skapade i Blästringe ett lätt förtryck mot den lille hjälten Einar. Något som föremålet för detta hat aldrig märkte då han var i full gång med att skruva munstycke på sin fina Bläck 33.

Jaha? Ni tycker att Einar verkar ha levt ett ointressant liv? Ni tror att det här är formeln för hela denna berättelse bloggation? Nej! Godbitarna kommer senare. I följande kapitel kommer vi att bjussa på godbitar som: När Einar fick stryk, - När Einar fick stryk igen, När Einar strök med själv medan hans mor strök en strykande åtgång på stryknin-te minns.
Men det blir först i senare kapitel av "Einar Skanks verkliga historia"

Den enda sanna historien om Einar Skank.

Det kan råda lite förvirring i fallet Einar Skank. Men vem kan bättre än jag förtälja sanningen? Och varför ska sanningen fram? Är det inte bäst att låta "bygones be bygones"? Ni frågar er säkert också om det är pengar som driver mig mot dessa avslöjanden, men ingalunda pengasumma.

Jag var en mycket god vän med Einar. Vi brukade till och med byta mjölkpaket med varandra. Einar var liksom jag mycket intresserad av dessa mejeriproduktsemballage. Förutom detta intresse var vi båda glasögonprydda. Nej, det är inte pengar som driver mig till detta. Det är bara min oändliga törst efter att låta världen få veta vad som verkligen är vad, och vad som är fotnot i denna så missbrukade historia. Einar var inte lika bra eller, för all del, så dålig som muntergökar vill påskina för att väcka skratt och öka sin popularitet. Det är dessa kvalsterliknande svin, som jag nu motarbetar genom att förtälja; Einar Skanks historia.

Det är sant att han föddes i Blästringe under insyn av den högst komparativa Dr. Lage Dragén och målarmästare L-Ö Sningsmedel. Det är även sant att han öppnade ögonen och skrek på hjälp. Med en klar stämma, och perfekt Blästringedialekt skrek han ett tydligt: HJälp! Det är dock inte sant att han försökte "återgå till ursprunget" och att målarmästaren fick blockera "Tempelingången" med maskeringstape, som glada herrar vill berätta. Nej, han låg lugnt kvar och inväntade sitt öde. Han kände väl på sig att det skulle dröja 3 hela år innan ondare makter skulle uppenbara sig.

Hejsan, och välkomna till denna cyberspace-intro av den legendariske Einar Skank. Den som finner Einar som ett mysterium, eller på något annat sätt inte känner till denna ikon, kommer snart att inse lyckan av att ha kvar all denna mängd av historier, alltför otrololiga att tro på men ändå alltför sanna. Det är nämligen det som är det viktigaste; allt som berättas på denna blogg är historier ur verkliga livet. Historier som aldrig skulle kunna berättas om inte den som nu sitter och skriver, skrivit.

Inom några dagar kommer det börja hända. En historia som kommer att få de flesta bloggläsare att luta sig bakåt i ren panik. Vad är det här? Kan det vara sant? Mitt svar är enkelt. Det är sant.

"Och intet är sannare än den sanning som inte skulle kunna besannas utan den kraft som endast lögnen ger."
(Ragnar Lingon 1964, efter att ha sett Hylands hörna i en brinnande TV)