kapitel 9
När Einar var 20 år var han nästan kvitt de kvisslor som ungdomen hör till. Dock återfanns en stor ful tingest på vår väns näsa. Han vaknade som vanligt vid tretiden på natten för att fylla en kopp till brädden. Då passerade han tomater och en stor spegel. Denna spegel som i vanliga fall visade en korrekt bild av den fagre ynglingen, tycktes nu endast duga till att parodiera hanses utseende. Ett skrik av fasa vittnade om Einars oro och grannars snartkommande klagan över de oljud de tvingades ta del av. På Einars näsa syntes en grotesk svulst. Lysande och spridande de känslor av äckel som tidigare endast pastor H. Edning kunnat utlösa.
Einar tog i sin förtvivlan till handgripligheter och grabbade tag i en närliggande strumpsticka. Med denna ,för vissa lätträknade kvinnor, fallossymbol stack han med riddarens blodtörst ihjäl sin näsa och åsamkade samtidigt Blästringes golvtvättfirma ”skvättotabetalt”ett arbetstillfälle. Förthy golvet hade intagit en förklädnad påminnande om en flugsvamp efter ett make-up-förödande gråtanfall.Nu skådade Einar åter in i spegel och synen som mötte honom gav en fullständig tilltro till den läkare som senare tittade över Einars ansikte och utbrast : Strumpnålen kan räddas!
Nåväl, Einar misströstade icke. Han begav sig med sitt deformerade ansikte till den enda räddningen; My Tolax.
My Tolax var en hårig kvinna var näsa vid ett tillfälle skrämt vettet ur Blästringes alla hedersmän. Hur och när ska inte berättas här, förty: ”Den som vet, viljen genast oveta” (babbel, paragraf 4, ryttare B2)
My Tolax välkomnade Einars näsa och erbjöd genast sin dotter åt Einars förstfödde son, när denne vunnit ”Hugo Åbergs memorial-derby”. Einar lät sig inte smaka av denna beskhet utan svarade blott; Min svulst mot din oskuld. (Detta kan låta som en sexuell invit, men sanningen är att Einar visste vem som stulit helljusen från polismästare Morsks polistutebil)
-Oh, jag ger dig allt om du sparar mej, skrek My, och genast blev allt som förut. Morgonen var tillbaka, golvet var rent, blodet borta, strumpnålen i sitt fodral. Svulsten var kvar men skit i det, sa Einar…. ( De sista orden ska sjungas med melodin som brukar duga. Dock varnas för sjömansvisor som anses alldeles för vågade.
(Oj,oj,oj, vad spännande det är att ta del av dessa så intelligent berättade utan att dock vara av fablatisk natur, historier. Hur ska man bärgas att vänta till nästa eskapad- återgivning. (en röst av en litteratur-älskare) )
