Berättelser om Einar Skank

När Einars far inte spelade träskofiol.

Lögnare som inte äger några som helst sanningsberättande egenskaper har påstått att vägen till Blästringe är prydd med irländska sandaler, men detta är alltså en ren lögn! Den enda sanningen kommer nu att avslöjas i kapitel 3, som nu får sub-sub-sub-titeln: Vägen till Blästringe.

När Einar Skank fyllde 8 år, var han ett barn med näspetningsmani. Detta är vanligt även i Blästringe. Vad som däremot var ovanligt var att han inte åt upp de små-i Blästringe ansedda- läckerbitarna. Han använde dem inte ens att göra små hus av.

Detta kom, efter många omvägar, men herrarnas vägar är ofta outgrumliga, fram till pastor Harry Edning. Denna i kyrkans tjänst anställda bisterhet, kände sitt ansvar att söka upp den lilla pojken och förfråga sig om detta i Blästringe så hedenhösa förfarande. Pastorn emottogs artigt av fadern till Malte. ( Malte har en historia för sig, men knappast för dig och mig) Anledningen till att Maltes fader var tillstädes var enligt hederskymfarna, att han hade ett plågsamt förhållande med en rörtång som brukade finnas hemma hos Einar Skank, men låt oss inte glida in på denna så rörande historia, förthy den bör endast berättas i samband med indisk matlagning, där den kommer till sin rätt.

Väl presenterad för Einar började pastorn med förfrågningar i stil med:

-Äter du vällingen, pojk?

-Jag är väl ingen pojk, svarade den missfagre ynglingen.

Efter ett antal liknande irriterande ordleksdueller, ( Vi tänker inte citera alla de klassiska ordlekarna här, men för den extra intresserade finns ju samlingsverket: Samtal med en pastor- Rabies & Sjögräs) började pastorn med sin, enligt egen mening helande exorcistiska procedur.

Detta gick till så att han fyllde Einars näsa med undulat-skit ( detta var lätt att få tag på, då man förr i tiden byggde hela städer av nämnda material.) sedan tvingade pastorn Einar att snyta sig. Och se! Efter denna dag är det inte ofta att barn fyller sina näsor med undulat-skit. Något som alltså kan tillerkännas pastor H. Edning.

Då detta inte botade den lille ateisten, gick pastorn in på fas två. Han läste högt ur den mest lästa boken i Blästringe;(näst efter deras bibel:Babbel) 28 rätter smaksatta med näskulor. De till och med tillagade omelett a la fräs, men inget hulpte den lille Einar att återfå sin tro.

Den gode pastorn satte sig på en stol och började fundera. Han funderade på om det var så smart att ta med konfirmandgruppen på renslakten, eller om det skulle vara för kallt att dela ut alla sandaler som vänliga barn skickat honom efter jul. Han funderade på de svältande humlorna som leksaksaffären hade i sina ballonger. Men han funderade naturligtvis även på det aktuella problemet, Einar.

Långt om länge fann han råd och sade till Einar följande ord:

-          Hej du Einar, vill du inte bli en god kräsen ( Blästringeas kristna)? Jovisst vill du det, och du kan bli det genom att dela ut dessa sandaler till de som behöva dem mest.

- Det ska bli,svarade Einar.

Pastorn slog ihop sina händer och pekade därefter på ett fixerat krusbär (sk. Krusifix) och skrek:

-Tack du gode för att du har fräst honom!

(Frälsaren missade Blästringe, men en fräsare hittade dit. En riktig storfräsare.)

Nu tackade alla, inklusive Malte, som kommit hem pastorn för hans hjälp. Sandalerna delades så småningom ut. De skänktes hjärtligt åt Selma Pärssens ”barnhem för rödhåriga barn som föräldrarna gärna vill slippa att ta hand om” . De blev mycket tacksamma trots att det var därifrån sandalerna var stulna från början. Dock var det endast vänsterskor som stulits, och i brist på dessa hade de roagefärgade barnen eldat upp högerskorna, varför det nu ställdes till ännu en hejdundrande brasa. Vägen till Blästringe var alltså : Inte täckt med sandaler.