Berättelser om Einar Skank

Syndromet ”Ge dom, Einar!”

Detta är något som jag måste lägga in när jag nu som mitt livsverk har tagit på mej ansvaret att berätta Sanningen och inget annat än sammalunda. Därför måste jag tvinga in mej i denna parantes om den store ungdomsförfattaren Runid Blytons försök att göra karriär på Einar, genom boken: ”Ge dom, Einar!”

Detta försök misslyckades naturligtvis och lyckligt-dito tack vare Einars gode vän: Larry Larr, som även kände Runid och övertalade henne att inte ge ut boken. Den kunde med en utgivning ställa till med en riksomfattande skandal. Särskilt då kapitlet om grodan och prinskorven.

Runid, som var en i Blästringe-kretsar ansedd klok kvinna, vilket alla kvinnor var som kunde öppna ett mjölkpaket utan att skära sig, beslöt sig för att i stället cykla till farbror Lindkål och äta panerad fläskkotlett. Hon har ingalunda ogjort sin karriär då hon på senare år setts som jurymedlem i Blästringe versionen av dansbandskampen, där hon skällde ut självaste Sten Kvissling, då han försökte sig på de förbjudna stegen. Sten Kvissling känner vi alla som den store sol-och-övervintrade charmör som lurade kvinnor i trakten av Skanör-Falsterbo. Han har givit ut självbiografin ”Charmör i Kvalsterbo”.

Trots denna kloka kvinnas indragningsbeslut har några piratkopior setts lite varstans, och fula gubbar med långa rockar och gud vet vad under hörs ofta skryta om att de vet något. Detta är jag nu böjd och forcerad att meddela att de vet ingenting alls, förutom rena och rama lögnifikationer sagda av desperata päronrumps-wannabe’s med skummjölk i både Iris och pupill.

Jag skall nu för att ni ska känna igen ”ljugboken” (den kan nämligen vara utgiven under andra titlar, såsom: ”Einar löser mysteriet med suddgummit”, eller ”Einar löser mysteriet med den gröna paprikans gåta”, eller ”Einar löser hår”.) publicera några rader ur den.

” En dag när solen stod på himlen, gick Einar ut till sin cykel. Denna cykel var en sådan man aldrig får se nog av hos farbror Leffe. Han tog styret och styrde cykeln till andra sidan vägen där han parkerade den igen. Gäspande tittade Einar sig omkring och fick då syn på en uteliggare som låg och sov. Einar kom genast på en rolig idé: Han smög fram till mannen och när han var så nära att han kunde lukta levern, skrek han:

-Ha ha, fyllegubbe, haha, fyllegubbe!!

Då blev fyllegubben rädd och slog Einar fördärvad….”

Ni märker själva det orimliga i denna historia. Så här skulle det naturligtvis egentligen gått till;

En dag när solen stod högt på himlen gick Einar ut och kastade farbror Leffes cykel precis framför den gräsklippare som framfördes av Leffes ledsynsbegåvade trädgårdmästare. Sedan gick Einar skrattande hem och rapade vid middagsbordet.

Så skulle en sann historia vara om den varit sann, vilket den dock inte heller är eftersom Einar aldrig gjort det här. Men om han skulle göra det, så skulle det ha gått till som ovan.