Berättelser om Einar Skank

 

Einar Skanks fortsatta livsöden, eller: kapitlet efter det förra.

 

Lille Einar fyllde inom loppet av 5 år efter sin födelse, fem år, vilket i Blästringe-kretsar ansågs som raskt marcherat. Ack, vad han har blivit stor redan, sade Blästringeborna.

 

Och Einar hade blivit en kraftig byting. Under en promenad till dammen, dit han brukade kasta i sin mössa för att skoja med sin mamma, träffade han på en flicka, vars dygd endast de lögnande förskönade. Denna flicka fick, vid första anblicken av Einar, något hungrigt i blicken. Det påstods att det berodde på Einars potatisnäsa, eller på hans äppelkinder. Hans blomkålsöron har varit på tapeten liksom hans ungnötslever. Men sanningen var att det berodde på hans blåtira.

 

Denna flicka ( hon hette Veckla, för hon påstods veckla ut sig för herrarna) var väldigt förtjust i små pojkar med stora blåtiror då det påminde henne om sin stora kärlek: Valle, den blåslagne. Hon tilltalade därför Einar när han var tillräckligt nära.

 

Valle, valle valsing vad du är stylig!

Jag tror att du är den styligaste här!

 

(Hon sägs ha sjungit det här med melodin Dover-Callais, men ingen har riktigt fått ihop det )

 

Einar som visserligen var tappad bakom en vagn, men inte dum svarade:

 

Veckl, veckl, veckla ut dej min sköna!

Du är ju en utvecklingsbar böna.

( melodi: Calle Schewens vals)

 

Nu var de vänner och gingo genast till gamla ladan där de utvecklade diverse teser.

När det vara klara med det de skulle göra- Här måste jag träda in i berättelsen och förtydliga att detta minsann inte är en billig sex-novell. Stora män, ja mycket större än så, har sagt att ”det dom skulle göra” i berättelser ofta var förknippat med sexuella avhandlingar, men detta var inte fallet i detta fallet. De skulle nämligen ladda geväret, och det ter sig naturligt för oss som vet att ordet ladda på Blästringe dialekt uttalas ”Lada, och var ska man lada om inte i ladan?

Nåväl, efter denna stund hade Einar både laddat och avlossat sin första salut.

De gick nämligen glada ut i skogen och skjöt ner alla svampplockare de såg. Detta var på den tiden då inte bara dem med kantareller fick skjutas på plats. Nu har den lagen kommit till, till lycka för alla oliktänkande. Men ett misstag gjordes och det är alla överens om. Särskilt Allan Ursné, som alltid har hävdat sina misstag. De skjöt en hjort. Skottet hördes knappt, bara en dov knall. Detta förändrade inte den dödliga utgången då Hjorden var en dovhjort, och därför immun mot dova knallar. Ett dåd av detta slag kan aldrig göras ogjort, det skulle anses som förgjort och gjort är hjort även om en och annan hjortronplockare anser motsatsen. Därför sprang de genast iväg och kastade geväret på Per Nielsens tomt. Och allt sedan den dagen blev Per Nielsen beskylld för allt som hända under Einar Skanks bearbetning av Hjorden.

 

(Stay tune folks! Missa inte fortsättningen vars doft har fått miljöaktivister att rynka näsan! (Inte rynkar man väl näsan, sa Yrban)

Nu! Nu var det alltså dags för saker att hända. Det har har väl inte gått någon förbi att sägnen säger att Einar, tre år efter sin födelse köpte en häst som han kallade Surström. Denna häst luktade så illa att när man konstaterat att han var så död att han aldrig levt. (I Blästringe kommun finns ett ordstäv: Bättre att ha varit död länge än att ha varit död så länge att en häst aldrig har levat) Denna historia finns det inga belägg för. Och eftersom det var en häst finns det heller inget fläsklägg för denna historia som från och med detta inlägg kallt kan konstateras osann.

Men sanningen var och är att Einar vid tre års ålder inköpte en moped av märket "Bläck 33". Att få se den lille parveln knalla iväg på sitt ekipage var en fröjd för handen, då man alltid hytte den åt det lilla lustiga barnet. ( Det lät inte riktigt "knall" om hans utflykter, snarare "kakabuff"-inslag av Ralle Tvärhög- den enda vän Einar någonsin har haft)

Han moped hade också en annan irriterande sinnesstörare. Den gick nämligen inte på bensin. Tanken var en ombyggd surströmmingsburk, och glädje åt uppfinnare Sven Vidnér som ropade ut i luften när det visade sig att mopeden gick 4 mil på en surströmmingsfilé. Nackdelen med detta var att avgaserna som spriddes fick den påstådda lukten av den påstådda hästen att verka strömmingslös. Ja, till och med väldoftande. Detta skapade i Blästringe ett lätt förtryck mot den lille hjälten Einar. Något som föremålet för detta hat aldrig märkte då han var i full gång med att skruva munstycke på sin fina Bläck 33.

Jaha? Ni tycker att Einar verkar ha levt ett ointressant liv? Ni tror att det här är formeln för hela denna berättelse bloggation? Nej! Godbitarna kommer senare. I följande kapitel kommer vi att bjussa på godbitar som: När Einar fick stryk, - När Einar fick stryk igen, När Einar strök med själv medan hans mor strök en strykande åtgång på stryknin-te minns.
Men det blir först i senare kapitel av "Einar Skanks verkliga historia"