Berättelser om Einar Skank

Nu! Nu var det alltså dags för saker att hända. Det har har väl inte gått någon förbi att sägnen säger att Einar, tre år efter sin födelse köpte en häst som han kallade Surström. Denna häst luktade så illa att när man konstaterat att han var så död att han aldrig levt. (I Blästringe kommun finns ett ordstäv: Bättre att ha varit död länge än att ha varit död så länge att en häst aldrig har levat) Denna historia finns det inga belägg för. Och eftersom det var en häst finns det heller inget fläsklägg för denna historia som från och med detta inlägg kallt kan konstateras osann.

Men sanningen var och är att Einar vid tre års ålder inköpte en moped av märket "Bläck 33". Att få se den lille parveln knalla iväg på sitt ekipage var en fröjd för handen, då man alltid hytte den åt det lilla lustiga barnet. ( Det lät inte riktigt "knall" om hans utflykter, snarare "kakabuff"-inslag av Ralle Tvärhög- den enda vän Einar någonsin har haft)

Han moped hade också en annan irriterande sinnesstörare. Den gick nämligen inte på bensin. Tanken var en ombyggd surströmmingsburk, och glädje åt uppfinnare Sven Vidnér som ropade ut i luften när det visade sig att mopeden gick 4 mil på en surströmmingsfilé. Nackdelen med detta var att avgaserna som spriddes fick den påstådda lukten av den påstådda hästen att verka strömmingslös. Ja, till och med väldoftande. Detta skapade i Blästringe ett lätt förtryck mot den lille hjälten Einar. Något som föremålet för detta hat aldrig märkte då han var i full gång med att skruva munstycke på sin fina Bläck 33.

Jaha? Ni tycker att Einar verkar ha levt ett ointressant liv? Ni tror att det här är formeln för hela denna berättelse bloggation? Nej! Godbitarna kommer senare. I följande kapitel kommer vi att bjussa på godbitar som: När Einar fick stryk, - När Einar fick stryk igen, När Einar strök med själv medan hans mor strök en strykande åtgång på stryknin-te minns.
Men det blir först i senare kapitel av "Einar Skanks verkliga historia"