Kapitel 7
Vad den gamle mannen aldrig sa
Ja, som ni bloggläsare (säkert miljontals) säkert förstår, började Einar komma upp i åldern då man närmar sig de 20. Einar bodde dock i Blästringe och därför närmade han sig de 17. När man fyller 17 år i Blästringe får man inga presenter. Man får i stället träffa den gamle mannen.
Den gamle mannen är en helig man som lär ut lärdomar om livet. Alla i Blästringe fyllda 17 ( med undantag av Rune Modul som hör till historien) har någon gång fått träffa den gamle mannen. Det är därför alla i Blästringe har sådan ordning på sian liv. ( Nja, sa Selma Hedengös, ordning är väl mycket sagt, men om vi säger; inte så mycket oordning som i Flasie*, så kommer vi närma sanningen.)
Dessa fakta kan få läsaren att tänka: ”Hm, den gamle mannen är kanske en BLUFF! Som lurar Blästringe-borna”. Dessa slutsatsande är mycket närmare sanningen än den totalt klenbegåvade skribenten som i Båtnyheternas veckoblaska, skrev att Einar Skanks ögonbryn skulle vara höjda då han fann sin fader på Damunderkläders auktionen i Vallentuna, bjudande på ett par gredelina damtrosor. Detta är en ren och skär lögn. Sanningen var att Einar fann sin fader motbjudande i Damtrosor, och då liksom vibrerade hans ögonbryn upp och ner och tvärtom, om ni förstår.
Trots att den gamle mannen var en bluff, trodde Blästringe-borna på hans helighet. Halvigheten hade då inte ens nått Gnesta. Einar skickades därför till honom.
Den gamle mannen bodde inte på ett berg med två korpar som enda sällskap. Ej heller bodde han i den mörka skogen i ett hus byggt av Ystadkorv och pommes Fritz ( tysken Fritz von Pommel immigrerade till Blästringe och införde då de typiskt tyska rätterna: Schili von Karné, Pommes Fritz och Lutfisk- eller Schnedfisk-burger som den även kallas) Nej, den gamle mannen bodde på Bullhögabergsvägen 7, 29126 Blästringe.
Einar blev ditkörd av en jeppe i jeep som Einar aldrig förut träffat. Efter ett tryck på ringklockan (Blästringe-tid) öppnades dörren och Einar var äntligen framme vid sitt livs mognaste ögonblick. Den gamle mannen var skrynklig och roade sig i sin fåfänga åt att försöka stryka sitt ansikte. Hans nakna kropp hade flera av de så typiska strykjärnsbrännmärken som brukar finnas hos dessa skönhetsjägare.
Nå, vad vill en sån liten Einar då? Sprack mannens röst.
-Jag vill veta svaret, svarade den kvisslige tonåringen.
-Hurom lyder då frågan, illvisslade den gamle. Varpå Einar förklarade:
- Jag vill veta om alla bekymmer som senare kommer att bli mina vardagsbekymmer. Jag vill veta allt om skattesmällar, löneförhandlingar som strandar, barn som blir mobbade, bilar som inte går igenom besiktningen, Hus som faller i värde, Räntor som stiger, fruar som är otrogna och sånt där.
Den gamle mannen vred sitt ansikte i de plågor endast en som visste något kunde vrida sitt ansikte i.
- Min käre pojke, sätt dej ner!
Och så satt den gamle och Einar och pratade tills solen gått ner för fjärde gången, sedan gick Einar hem.
Väl hemma undrade naturligtvis alla hur det hade gått, men Einar sade ingenting. Han hade lovat den gamle att inte avslöja något av de extremt fiffiga lösningar han hade begåvats med. Men sägas kan ju detta: Einar fick aldrig något problem med någonting som alla vi andra får problem med. Dock fick han problem som ingen nånsin haft förut, men det blir ett annat kapitel.
* Flasie = staden där röran och virrvarret hyllas som gudomliga företeelser.
